Ordförande minns sina ungdomsår med atopiskt eksem

När jag blundar och tänker tillbaka till när jag var ung är det svårt att inte räkna in eksemen. De följde mig genom barndomen. Smörjstunderna, läkarbesöken, de lila baden, salvorna som sved, blickarna som jag inbillade mig stod för att andra undrade om det smittar. Att sticka ut i simhallen under barnaåren var ingen hit. Inte heller att göra entré i klassrummet och få frågan om jag har ögonskugga på mig och behöva svara att jag nog har reagerat på något…

Mamma tog mig till läkarbesöken och jag minns mest mig själv som inaktiv i rummet. Efterföljande besök på Apoteket med en kasse fylld av salvor och pumpar tog mamma också ansvar för. Mitt jobb var att stå still, härda ut och fullfölja smörjningarna. Kladdigt, kletigt och svidande. Öppna fönster och isbitar i en kökshandduk var ett återkommande knep.

Men de lila baden på Karolinska minns jag som behagliga; kanske tack vare plastleksakerna som jag fick ha där.

Tonåren kom. Basket. Kompisar. Dusch. Sport. Svett. Packning och läger. Sleep over. Tjejer i grupp. Smink och doftande hygienprodukter trädde in i mitt liv. Jag lärde mig att tjock foundation kunde gömma eksemen, men tyvärr inte läka dem – tvärtom. Dagen därpå fick jag alltid betala REJÄLT. Eksemen var så mkt värre. Tillbaka på ruta noll. Jag minns inte ett enda läkarbesök från min ungdom. Var jag på något eller gick jag runt på receptfria produkter från Apoteket? Hittade någon gammal kortisonsalva längst ned i badrumslådan. ”Den får duga”.

Men så händer något märkligt. Plötsligt en dag var eksemen borta. Väck! Någon berömde mig för min otroliga porslinshy och jag gick runt i någon sorts eufori. Ha – jag är frisk! Jag kunde leva på precis som alla andra normala. Träna, svettas, ha på mig konstiga material mm. Universitetsåren gjorde jag i en annan stad. Stress och en ny vardag kom till mig. PANG! Eksemen kom blossandes tillbaka. Kli, vätskande eksem, sår och ilskna inflammerade partier. Vet ni, det slog mig inte ens att söka vård. Jag tillhörde ju inte Linköping, jag bodde ju bara där tillfälligt – där finns ingen hudläkare som känner mig och mina eksem. Jag genomled universitetsåren IGEN utan vård och med bara lite diverse krämer och några gamla kvarglömda tuber i badrumsskåpet…

Jag flyttade hem tillbaka till Stockholm och med svansen mellan benen fick jag söka upp en hudläkare som fick ta sig an min otroligt underbehandlade hud. Det tog mig ett par besök hos henne för att förstå att jag hade aldrig blivit botad där i ungdomen; det var bara en tillfällig bättre fas. Att jag måste acceptera min atopiska hud och samarbeta med den. Att när man är sådär uppriven och uppenbarligen inflammerad i huden, så måste man få en rejäl behandling utskriven OCH följa den.

Hjälp oss i (påverkans)arbetet att säkerställa så att varje ung med atopiskt eksem blir introducerad till egenvård i god tid samt att hen får en bra övergångsprocess mellan barnvård och vuxenvård. Låt oss se till att den där behandlingsplanen följer med över. Låt oss säkerställa att unga redan från barnaåren har insett vikten av att smörja sig så att det inte är en nyhet i vuxen ålder. Låt oss ge unga bästa tänkbara förutsättningar så att hen kan leva ett gott liv trots sin atopiska hud.

Glad sommar, sola säkert och fortsätt smörj! Vi ses i september lagom till veckan då vi och övriga världen uppmärksammar atopiskt eksem. 

Varma hälsningar önskar styrelsen genom Sophie, ordförande